Från Cinematical, som tydligen fått exclusive på den snygga postern (och feature-ar den stort för dagen)NBC-nyheterna visar John McCains attackreklam mot Obama - där han likställs med Britney och Paris hilton - och efteråt blir det frågestund med McCains “policy advisor” Nancy Pfotenhauer (som är väldigt duktig framför kameran dock).
Titta gärna en stund, för McCainkampanjens dåligt underbyggda floskler och påståenden får nyhetsankaret Andrea Mitchell att reagera mot allt nonsens och ställa några tuffa frågor.
USA har fasen lessnat på Karl Rove och hans taktik. Hoppas jag.
Men det jag inte förstår är att på engelska finns det ju ett så bra ord som “disingenious”.
Det betyder att någon inte är uppriktig, falsk och kan lämpligen användas t ex när någon är falskt naiv eller folklig..
Vid vilken tidpunkt i historien kommer egentligen slöjan att falla och det republikanska partiet konstateras vara disingenious? det är ju som en öppen hemlighet.
I stockholm har jag märkt hur gratistidningarna, särskilt gratistidningarna, plötsligt vänt sig mot såna öppna hemligheter, oftast i form av olika missförhållandena inom statlig förvaltning, inom brottsstatistik, eller orättvisor pga diskriminering av kön, sexualitet eller utländsk härkomst.
jag har hört hur många ifrågasatt dessa rubriker med att “vadå, det där visste ju alla”. men då missar man poängen.
poängen är att när tidningarna till slut lyfter fram öppna hemligheter med hjälp av obestridliga fakta och frågar “varför är det så här? ska det vara så här? hur kan det vara så här” då ges vi en möjlighet till att på en värdig nivå överväga detta och vi kan få höra av alla inblandade som nu fått pressen på sig att vara sakliga. och sen är det hela “out in the open”, det är något som inte går att förneka.
jag väntar på att någon ska komma fram och tydligt visa hur det republikanska kampanjmaskineriet och partistyret egentligen fungerar och det med ett genomslag och ett så övertygande case att sanningen inte går att förneka.
nån måste ju kunna fånga det någon gång. woodward och bernsteins reportagebok om watergate på 70-talet, All The Presidents Men, visade ju för tusan hur de fungerade då, men samma oärlighet tycks ju finnas kvar idag. och idag finns det ingen som avslöjat detta med någon som helst impact.
- Jeffrey Wells, som jämför Tropic Thunder med Pineapple Express.
Baked Brain Cells :: Hollywood Elsewhere
Jeffrey Wells är den recensent och bloggare som har min smak, fast bara mer utvecklad.
Visst, han har en del konstiga åsikter - han har beskyllts för att hata feta människor, lantisar, vara allmän misantrop, mm mm - men när det kommer till film och vad han uppskattar just där så är vi ganska lika. Och när det kommer till hur han skriver så uttrycker han sig som jag skulle vilja uttrycka mig.
Iofs blir han lite caught up i hajp ibland. Men det brukar ju LB beskylla mig för också. Även om jag förstås är oskyldig till nåt sånt.
Wells smakar av en film. Han känner efter och observerar och ljuger inte för sig för själv när han ska tycka till om en film. Och han tar inga omvägar när nåt är bullshit, då är han väldigt rak.
Och nu säger han att sett och älskar Tropic Thunder, men gillar tydligen Pineapple Express mer.
Men sen i ett annat inlägg från samma vecka skriver Jeff också följande om nya Mummy-filmen - och detta är lika delar välskrivet, engagerat och misantropiskt:
“The cretins, I’m sure, will pay to see the new Mummy movie in droves anyway. It is immaterial to me and mine whether financial profit ensues. If you haven’t made a movie with genuine spirit and spunk and a semblance of originality, you’ve dishonored the movie gods and deserve to be punished.”
Detta är typiskt Jeff, menar jag, och det är väldigt synd. För jag har inte tid eller sympati för några jävla misantroper.
Men det visar också på nåt jag saknar i mycket av filmkritiken, särskilt svensk: Icke-övervägd kärlek och passion för, vågar jag säga det, konstarten film. Kritiker som själva är riktiga konstnärssjälar, även i hur de observerar och skriver. Som känner det och inte tänker det. ..He he.
Inte för att alla måste vara så, men gärna några fler. Det vore i min smak. Och jag upplever väl att dessa sorters kritiker typiskt sett är intressantare och kommer närmare en films essens..
Sen.. det är väl en klichéfylld observation, men jag måste komma till den: Filmvärlden verkar vara Jeffs stora kärlek, baby, familj. Som den där IT-admin i San Francisco som sabbade sin karriär och hamnade i fängelse häktet för att han vägrade ge nycklarna till stadens IT-nät eftersom han menade att medarbetarna skulle inte fixa att hålla det uppe. Jo, lite så. Det gillar jag, det.
“Weiner’s achievements with “Mad Men,” which is produced by Lionsgate, are plentiful, starting with the storytelling. Setting it in the early 1960s, on the cusp between the repression and conformity of the cold war and McCarthy-era 1950s and the yet-to-unfold social and cultural upheavals of the 60s, allows Weiner an arc of character growth that is staggering in its possibilities. It also gives him the opportunity to mine the Rat Pack romance of that period, when the wreaths of cigarette smoke, the fog of too many martinis — whether exhilarating or nauseating — and the silhouettes specific to bullet bras only heightened the headiness of the dream that all men might one day become James Bond or, at the very least, key holders to the local Playboy Club.” (via Smoking, Drinking, Writing, Womanizing, Smoking, Drinking… - Mad Men - Television - NYTimes.com)
(hittad via en helt ordinär o cool brooklyn-tjejs tumblr.)
och okej, inte hyperoriginellt. men ändå härligt.
På Bloggywood skriver Daniel om åtta nya Watchmen-affischer.Staccato!
Tropic Thunder - You People - Movies & TV - SPIKE
Det här klippet från Tropic Thunder är kul, men inte kul nog för att posta till Bloggy. Jag hoppas mycket på Tropic Thunder dock.
Och Robert Downey är kanon i klippet, det är han ju.
Notera hur de inte reflexmässigt klipper till Jack Black när han säger något oinspirerat som nästan sabbar hela scenen. Nix, Black får man ser på håll om han ska tillföra så där lite.
